Latin: temperamentum 'välavvägd blandning'; av temperare {uttal: tempera´re} 'blanda'. På engelska har ordet temperamental både betydelsen "till temperamentet" och "lynnig", "temperamentsfull".
1. Att ha temperament = att vara temperamentsfull i den meningen att man reagerar starkt känslomässigt på händelser och situationer.
2. Personlighetstyp. Att ha en mer eller mindre ärftligt betingad benägenhet att reagera på visst sätt, till exempel pessimistiskt, gladlynt, häftigt, vänligt, eftertänksamt.
Den klassiska fyra temperamenten
På grundval av den teori om de fyra kroppsvätskorna som tillämpades av medicinens fader, Hippokrates (460-377 f Kr), framställde den romerske läkaren Galenos (129–201) en teori om fyra temperament: koleriker (hetsiga), sangviniker (gladlynta), melankoliker (svårmodiga) och flegmatiker (tröga).
De fyra temperamenten ansågs bero på obalans mellan kroppsvätskorna (den så kallade humoralläran): gulgalla, blod, svartgalla och slem. Dessa ansågs i sin tur korrespondera med de fyra elementen eld, luft, jord och vatten.
Detta var ett stort genombrott i den antika psykiatrin och psykologin på det sättet att variationer i personlighet och läggning fick en naturvetenskaplig förklaring, visserligen felaktig men med vetenskaplig inriktning.
Relaterade sökord:
habitus, karaktär, mood, personlighetsteori, typologi.
["habitus","karaktär","personlighetsteori","typologi","personlighetstyp","Hippokrates","mood"]
Om Psykologiguiden