Engelska: tic [tɪk] från franskans tic 'nervös ryckning', 'kramp'; av okänt ursprung. På svenska används endast pluralisformen. Bestämd form: ticsen.
Ofrivilliga, snabba, stereotypa muskelrörelser eller ljud som individen själv inte kan göra något åt.
Rörelserna förvärras under stress och försvagas när individen är absorberad av en koncentrationskrävande syssla.
Med enkla motoriska tics avses blinkningar, ryckningar i hals eller axlar och grimasering.
Komplexa motoriska tics är sådana som att med stereotypa rörelser rätta till klädedräkten, stampa med ena foten, röra vid eller lukta på föremål, imitera rörelser som någon annan gör (så kallad ekokinesi).
Enkla vokala tics är struptics som hostningar, harklingar, oartikulerade ljud samt tics av typen snörvlingar och fnysningar.
Komplexa vokala tics är sådana som koprolali (tvångsmässig användning av obscena ord), palilali (upprepning av egna ord eller ljud) och ekolali (upprepning av det ord eller den mening som motparten just har yttrat eller enbart det senast uppfattade ljudet).
Man skiljer mellan kroniska och övergående tics.
Tics är vanligast i skolåldern.
Vad som orsakar dem är oklart.
Relaterat sökord: motorisk störning, spasm.
Om Psykologiguiden