Latin: tinnitus {uttal: tinni´tuss} 'ringning'; av tinnire {uttal: tinni´re} 'ringa', 'klinga'. Betoningen med tonvikt på första stavelsen är den vanliga i svenskt och engelskt språkbruk. Tonvikt på andra stavelsen överensstämmer med den ursprungliga latinska. Uttal på engelska av tinnitus i latinsk text blir därför [tɪˈnaɪtəs].
Öronsusning, öronsus, öronringning, ringning i öronen, tinnitus aurium.
Ljudet som hörs i öronen utan att motsvaras av yttre ljudkälla kan variera från svag susning till ringning, klirr, skrammel, motorljud, borrljud och annat. Ljudstyrkan kan vara låg eller mycket hög. Ljudet kan komma med mellanrum eller höras konstant.
Störningens orsak är i många fall okänd, men den är en vanlig följd av bullerskador och öronsjukdomar.
Endast i undantagsfall har tinnitus enbart psykologiska orsaker. Ofta noteras dock psykosomatiska inslag i sjukdomsbilden, till exempel att symtomen förvärras under stress.
Vid bedömningen av tinnitus följer man en tregradig skala:
1. ljudet hörbart endast i tyst miljö,
2. ljudet hörbart i vanlig miljö men hörs inte i bullriga miljöer, stör ej sömnen men kan försvåra insomningen,
3. ljudet hörbart i alla miljöer, försvårar insomningen, stör nattsömnen och är ett dominerande problem som påverkar hela livsföringen.
Tinnitus förekommer i svagare former hos en tredjedel av befolkningen. I besvärande form förekommer den hos ca 6 % vuxna. Över 2 % uppger sig ha olidliga besvär dagligen.
Någon säker behandlingsmetod eller verksamma läkemedel har ännu inte blivit allmänt accepterade. Lätt rogivande medel, insomningsmedel och avslappande sjukgymnastik samt kognitiv beteendeterapi i förening med avspänningsträning och ljudstimulering i form av så kallat vitt brus har i en del fall varit till hjälp.
Tinnitus förekommer i många fall i kombination med hyperakusi.
Om Psykologiguiden