Dubbel etnisk identitet

Som adopterad från ett annat land ser man i många fall annorlunda ut än sina föräldrar. Dessutom kanske man på grund av utseendet inte blir bemött som svensk fastän man har vuxit upp här och känner sig svensk som alla andra. Det här skapar en inre konflikt som adopterade hanterar på olika sätt.

Internationellt adopterade som växer upp i Sverige, införlivar de normer och värderingar som råder i samhället, oftast en enhetlig svensk kultur. Till utseendet skiljer de sig ofta från sina adoptivföräldrar och från majoritetsbefolkningen samt har svårt att få sitt utseende speglat.

Att växa upp och känna sig som svensk men inte alltid bli bemött som sådan på grund av utseendet skapar alltid en inre konflikt som adopterade tvingas hantera. Hur man hanterar detta varierar beroende på en rad olika faktorer och är en livslång process där en strategi kan övergå till en annan beroende på vilken fas i livet den adopterade befinner sig i.

Tre olika strategier

1. Endast svensk identitet. Adopterade i den här gruppen identifierar sig uteslutande som svenskar och förnekar starkt betydelsen av ursprungsetniciteten och säger att de sällan tänker eller funderar över biologiska föräldrar. Det är oerhört viktigt för dem att av andra bli betraktade som ”hel” svensk och de anstränger sig för att undvika allt som påminner dem om att de är annorlunda.

2. Svensk- och ursprungsetnicitet. Adopterade i den här gruppen identifierar sig tydligt som svenskar som den tidigare gruppen men de är också öppna för det som är annorlunda hos dem själva.

Intresse och nyfikenhet över sin ursprungskultur finns i varierande grad, från försiktigt närmande till aktivt sökande där utforskandet inte tycks utgöra något hot mot självbilden.  Vad det gäller tankar och funderingar kring biologiska föräldrar finns de närvarande på ett annat sätt än hos den tidigare gruppen.

3. Endast ursprungsetnicitet. Adopterade i den här gruppen förnekar sin svenska identitet och tar kraftigt avstånd från den svenska kulturen som de är uppvuxna i.

De söker sig till de sammanhang där de kan få bekräftelse och spegling av sitt utseende och identifierar sig helt med ursprungsetnicitet. De utvecklar en stark känsla av samhörighet och tillhörighet med sin etniska minoritet i samhället.

Vad det gäller funderingar kring biologiska föräldrar tycks intresset vara svalt.

Sambandet mellan strategi och relation till adoptivföräldrar

Vilken av de olika strategier adopterade väljer för att hantera den inre konflikten beror till stor del på hur relationen till föräldrarna ser ut. Närmare bestämt föräldrarnas förmåga att genuint och känslomässigt bejaka barnets ursprung och genom det, acceptera att barnet är fött av en annan och att det finns en historia hos barnet som de inte är delaktiga i.

För de adoptivföräldrar som är ofrivilligt barnlösa kan känslor av kontrollförlust, maktlöshet vrede och sorg ha väckts. Ju djupare de har bearbetat dessa känslor, desto bättre förutsättningar har adoptivföräldrarna att känslomässigt förstå barnet.

När barnet känner att föräldrarna accepterar alla delar hos dem, först då vågar de utforska det som är annorlunda hos dem, ursprunget, utseendet och funderingar kring biologiska föräldrar.

Behov av sammanhängande livshistoria

Adopterade behöver integrera olika delar av sitt liv inom sig till en sammanhängande livshistoria som inte börjar först vid ankomsten till Sverige. Integreringen bör innefatta livet med adoptivfamiljen, ursprungskulturen, utseendet och funderingar kring biologiska föräldrar.

En lyckad integrering av delarna leder till god självkänsla med tydlig och stark identitet med förankring i de båda kulturerna. Detta utgör en god grund mot den diskriminering och rasism som adopterade kan bli utsatta för i samhället.