Egna barn och andras ungar

”It takes a village to raise a child” är ett afrikanskt talessätt som det ligger mycket sanning i. Vad man menar med det är att ett barn behöver fler vuxna omkring sig än sina föräldrar för att formas som människa. Men också att alla barn är allas vårt ansvar.

För små barn räcker det med de närmaste, föräldrar, syskon och kanske far- och morföräldrar att knyta an till. Men i takt med att barnet blir äldre är det värdefullt att få upptäcka att vuxna kan vara väldigt olika. Vissa är ordningsamma och andra mindre strukturerade, vissa är tysta och tillbakadragna medan andra visar upp hela sitt känsloregister. I olika familjer har man också olika vanor och rutiner, för att inte tala om regler. Att låta sitt barn uppleva detta är att underlätta för det att bli en socialt smidig vuxen. Men hur ska du som utomstående förhålla sig till de barn som kanske just är vana vid helt andra regler än du själv har?

Att sätta gränser

Oavsett om man är ett barns bonusförälder, barnvakt, dess kompis förälder eller bara en vuxen som råkar gå förbi så finns det ett värde i att engagera sig i de barn man kommer i kontakt med och engagemang handlar bland annat om att sätta gränser. Både du själv, barnet och samhället har mycket att vinna på att vuxna upprätthåller vissa grundläggande gemensamma regler. Genom att till exempel ingripa om du ser barn bete sig våldsamt eller kränkande mot varandra så kanske du räddar ett barn ifrån lidande eller andra ännu allvarligare konsekvenser. Barn som upplever att vuxenvärlden vågar stå upp för gemensamma normer och värderingar är också betydligt mindre benägna att begå allvarligare normbrott än barn som märker att de kommer undan med vad som helst om bara deras föräldrar inte får veta vad de gjort.

En bra tumregel kan vara att man har rätt att säga till barn i offentligheten om de gör saker som skulle rubriceras som brottsliga om barnet var vuxet. Hemma hos sig själv har man betydligt mer att säga till om; där är det man själv som bestämmer. Det betyder att barnens kompisar inte har rätt att hoppa i soffan bara för att de får göra det hemma hos sig själva.

Och hur gör man?

När du säger åt ett barn som du inte känner så väl så är det en god idé att göra det på ett sätt som inte skrämmer barnet; du vet ju inte vad barnet är vant vid och de flesta barn har stor respekt för, och kan till och med vara lite rädda för, främmande vuxna. I stället för att visa ilska och vara dömande kan man t ex ”visa hur man gör”, eller på ett neutralt sätt förklara varför något är olämpligt.

Föräldrar reagerar också väldigt olika. Vissa ser som sin uppgift att alltid ta sina egna barn i försvar, oavsett om det är befogat eller ej. Andra blir mycket tacksamma över det skyddsnät som andra vuxna runt barnet faktiskt utgör. Därför är det klokt att ha tänkt igenom sina argument innan man bestämmer över någon annans barn.

Som rubriken på denna artikel antyder så är det lätt hänt att man blir irriterad på barn som inte beter sig på det vis man själv tycker att barn ska göra. Men det går aldrig att dra alla barn över en kam på det viset. En del barn har funktionsnedsättningar eller andra svårigheter som gör dem oförmögna att leva upp till alla samhällets förväntningar. Andra barn har helt enkelt inte fått den uppfostran som du själv ser som norm, och då är det självklart inte deras fel om de beter sig på ett sätt som andra tycker är oacceptabelt. Tänk ett varv till innan du dömer ut ett barn; det är trots allt mycket ovanligt att barn gör saker bara för att provocera främmande vuxna.

Bjud på dig själv

Om du står inför att lära känna ett nytt barn så är det klokt att inte gå ut för hårt i början. Man har mycket att vinna på att vara väldigt uppmärksam på vad barnet känner sig bekvämt med, och respektera barnets gränser och integritet. Man vinner mycket på att bjuda på sig själv i stället för att kräva så mycket i gengäld, alldeles i början. När du väl har vunnit ett barns förtroende och respekt så kommer du ha så mycket lättare att samspela även kring lite svårare och kanske konfliktfyllda områden.

Det som är så viktigt för barn; att uppleva att alla inte lever på samma sätt, kan också ge upphov till en del frågor och diskussioner. Varför får kompisen vara uppe så sent men inte jag? Och varför får vi dricka läsk till maten hos pappas nya tjej men inte hemma? Självklart kommer också barn att använda den här typen av argument i sina förhandlingar om vad som är rimligt och vad man får göra. Sådana lägen kan vara bra tillfällen att förklara för barn hur olika vuxna kan tänka och tycka, och att det är precis som det ska vara. Stå gärna för dina egna livsval, men försök att undvika att fördöma andra inför barnet och undvik att hamna i förenklade eller polariserande beskrivningar av andras sätt att leva.

Med barn är det så att det biologiska arvet är helt oväsentligt för vem barnet ska utveckla en stark relation till. I stället är det den vuxna som är tillgänglig och finns där, som går att lita på och som erbjuder sin tid, sin omsorg och sin uppmärksamhet som barnet kommer att söka sig till. Genom sådant som att släppa in dina egna barns kompisar i er familj eller volontera som ”extrafarfar” eller frivillig läxhjälpare så har alla människor goda möjligheter att utveckla många fina relationer till barn om man vill det. Samtidigt gör du en god gärning, för faktum är att barn verkligen söker och uppskattar nära kontakt med vuxna.