Barn och bråk

I alla familjer bråkar man och vissa bråk är helt nödvändiga eftersom de handlar om att pröva sina åsikter och viljor emot varandra. Ett helt bråkfritt familjeliv är därför inte något realistiskt mål att ha. Men en hel del bråk sker i onödan, på grund av missförstånd, slentrian eller att man aldrig reder ut saker och ting i grunden.

Bråk i olika åldrar

Riktigt små barn hävdar sin vilja starkt, genom att skrika, vägra eller på andra sätt uttrycka starka känslor. De tar inte så mycket hänsyn till vad andra tycker, hur deras beteende påverkar omgivningen eller ens de gränser som fysikens och andra lagar sätter upp. Men barn är också medfött olika i de här avseendena. Medan vissa är väldigt socialt tillmötesgående och samförståndsorienterade från start, är andra mer fokuserade på sin självständighet och har ett stort behov av integritet. Inget av detta är sämre eller bättre. En del vuxna tolkar dock in en massa bakomliggande orsaker till dessa olika beteendemönster. Såsom att barn som sällan går i konflikt är otrygga eller inte vågar hävda sig själva. Så behöver det inte vara. Eller att barn som har stark vilja måste stoppas och ”tämjas”, vilket sällan lyckas. Ett bättre sätt att se på saken är att båda dessa sätt att vara utgör en god grund för framtiden, det är bra personlighetsdrag både att vara socialt smidig och att kunna ta konflikter och stå upp för sina åsikter.

I takt med att barn blir äldre så behöver de vuxnas hjälp med att börja formulera sina känslor i ord i stället för att leva ut dem i handling. Detta är ett mycket viktigt steg i mognadsutvecklingen. Det som är normalt när man är två år, till exempel att lägga sig på golvet i affären och skrika, är ett oacceptabelt beteende hos en sjuåring. När man lär sig att klä sina känslor och sina åsikter i ord så öppnar sig också mycket bättre möjligheter att lösa konflikter och samspela med sin omgivning.

Hur mycket bråk är lagom?

Att bråka bör inte vara ett självändamål. Att ”få ur sig sina känslor” får man bäst i ett konstruktivt samtal och inte i en uppslitande scen. Det finns också en del risker med att bråka på ett okontrollerat sätt, såsom att man råkar undslippa sig elakheter och ”sanningar” som det sedan blir svårt att ta tillbaka, att man sårar varandra så mycket att relationerna tar skada och att det går så mycket slentrian i bråken att man finner sig ha skapat vanor som får hela familjen att må dåligt. Vitsen med bråk är alltså inte bråket i sig, utan snarare att det är viktigt att inte alltid vika ner sig för andras önskemål, utan att allas viljor i en familj måste få komma fram.

Med detta sagt kan man konstatera att en hel del bråk nog ändå är ganska onödiga. En annan grundförutsättning är att det i alla familjer är de vuxna som bär huvudansvaret för vilket känslomässigt klimat som råder mellan alla familjemedlemmar. Barn kan inte ensamma axla ansvaret för relationer som gått överstyr eller kommunikationsmönster som inte fungerar, inte ens om de har hunnit bli tonåringar. Så vad kan man som vuxen göra?

Fastna inte i bråk om samma sak om och om igen.

Tjat är inte en bra grund för ett harmoniskt familjeliv. Och extra illa är det om tjatet inte åtföljs av några verkliga konsekvenser för barnet; att barnet gång på gång slänger sina smutsiga strumpor på golvet, föräldern tjatar men tar varje gång till slut upp stumporna och slänger dem i tvätten, t ex. Att göra så är att ge barnet helt olika budskap med sina ord och sina handlingar. I det läget är det bra att som vuxen tänka efter; är det här en strid jag överhuvudtaget vill ta? Är det värt priset av all dålig stämning den leder till? Och om svaret är ja; kan jag tänka ut någon slags lösning på problemet, allra helst i samråd med barnet, som har en chans att fungera?

Öva er på konfliktlösning

Att lära barn att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt är en otroligt viktig färdighet att utveckla inför framtiden, men även vi vuxna kan behöva tänka till kring vårt sätt att bråka. Sådana saker som att leva sig in i hur den andra känner, det vill säga att utveckla den empatiska förmågan, och att lära sig att gå halva vägen var, dvs kompromissa, är viktiga komponenter. Och det gäller som sagt både vuxna och barn. En annan viktig sak är att alltid vara väldigt konkret och tydlig i samtalen med barn. Att säga till ett barn att det måste börja ”lyssna” eller ”vara snäll” är luddiga och svårmätbara mål, och de behöver brytas ner i konkreta exempel för att barnet ska känna att det är meningsfullt att ens försöka leva upp till förväntningarna.

Ge inte upp

Om de flesta bråk slutar med att den som skriker högst får de andra att ge upp, eller gå därifrån, har man ett dåligt utgångsläge, eftersom det innebär att man lärt sina barn att det lönar sig att vara mest aggressiv i bråken. Det är en svår, men viktig, balansgång att kunna stå på sig utan att samtidigt trappa upp bråket.

Belöna alla förbättringar

Alla människor har en tendens att reagera på det som väcker känslor, och inte göra något när allt bara flyter på, lite enligt devisen ”hälsan tiger still”. Här måste man som vuxen inrätta nya vanor; det är när det inte uppstår ett bråk, eller när barnet hanterar en potentiell provokation på ett bra sätt, som man behöver reagera – och ge barnet positiv uppmärksamhet. Det här gäller i synnerhet yngre barn, vars beteendemönster formas väldigt starkt av ”att lyckas”.

Gör positiva saker tillsammans

I ett stressigt vardagsliv där man kanske inte ens träffas särskilt mycket är risken stor att varje kontakt blir en potentiell konfliktyta. Ibland behöver man därför planera in roliga och trevliga stunder som stärker gemenskapen och sammanhållningen i familjen. Det kan vara en så enkel sak som att läsa en saga, eller en kvällsfika med tända ljus. Finns inte de goda stunderna, så riskerar de konfliktfyllda stunderna att öka.