Barn och gränssättning

En del föräldrar värjer sig mot orden ”gränssättning” och ”uppfostran”. Det har kanske att göra med att orden förknippas med en auktoritär föräldrastil där synen är att barn i första hand måste hindras ifrån saker. Men faktum är att hur du än förhåller dig till dessa begrepp så är det ett faktum att du som förälder kommer att påverka ditt barns beteenden.

Barnuppfostran i ett historiskt och internationellt perspektiv

Hur vi tänker kring barnuppfostran har mycket att göra med hur vi tänker kring barndomen. Ur ett historiskt perspektiv så har synen på barn skiftat väldigt mycket. Under vissa perioder har man sett på barn som ”små vuxna”, och då har man inte behövt göra så mycket mer än att invänta att de ska växa till sig i storlek. Under andra perioder har man sett det som att man med hårdhet ska mejsla fram dugliga, lydiga och moraliska vuxna ur de ofullkomliga barnen. Modet i barnuppfostran skiftar fort, och man behöver inte gå långt tillbaka i tiden, kanske bara till sin egen barndom, för att se hur annorlunda det var då.

I dagens Sverige får man nog säga att vi har ett tydligt anti-auktoritärt sätt att uppfostra barn på, och den synen genomsyrar även förskola och skola. Barn ska tas på allvar, respekteras och deras tankar och känslor ska tillmätas betydelse. Det är ett barnvänligt klimat som gynnar barns utveckling till kloka och kreativa vuxna. Men alla synsätt och ideologier, hur god tanken än är, kan gå till överdrift. En del föräldrar upplever idag att andra tittar snett på dem, eller att de själva känner skuld, bara de säger till sina barn. Och en del barn växer upp i en tillvaro där de får så pass mycket att säga till om, eller så många valmöjligheter, att det blir ett lite för stort ansvar för dem att hantera.

Barn behöver gränser, för att få sina basala behov tillgodosedda, för att lära sig om världen och för att känna trygghet. Men hur ska man göra för att sätta gränser utan att samtidigt bli hård och auktoritär?

Att sätta gränser utan att vara hård

Mycket som gäller uppfostran handlar om att förstå hur psykologiska mekanismer fungerar. Samma mekanismer gäller ofta för såväl vuxna som för barn så alla har vi mycket att vinna på att lära oss att kommunicera med andra på ett lite smidigare sätt. Ett annat faktum är att barn inte alltid förmår veta vad som är bäst för dem. Som förälder kommer du att få igenom dina förslag lättare, med mindre konflikter som följd, om du förstår de psykologiska grunderna. Men är man stark måste man också vara snäll: det är aldrig ok att utnyttja sitt övertag som vuxen utan att samtidigt ha barnets bästa i fokus.

När det gäller alldeles nyfödda barn så är det ingen större idé att alls sätta gränser, än mindre vara sträng. De första månaderna är det du som förälder som helt ska följa barnet i dess behov. Däremot växer det under barnets första levnadsår fram en allt större förmåga att tolka vuxnas kommunikation och reaktioner och därmed också att samspela och vara följsam. Som förälder förstärker du dina budskap genom att låta det du säger åtföljas av ett kroppsspråk som signalerar samma sak. Miner, rörelser och tonfall får gärna vara tydliga, och då det är påkallat, bestämda. Att säga ”nej” med ett leende på läpparna, eller för den delen säga ”ja” med ett irriterat tonfall och sur uppsyn skapar osäkerhet hos barnet, och lär det inte att kommunicera på ett rakt sätt. Under de första levnadsåren kommer man också längre med att uppfostra med handling än med ord. Det är så lätt hänt att man fastnar i att tjata, säga nej eller höja rösten när barnet inte gör som man vill. Du kommer ha mycket större framgång om du i stället visar barnet hur du menar i handling, om du tar i barnet och styr in det på rätt väg och om du själv gör så som du önskar att barnet också ska göra, det vill säga är en förebild för barnet. Ibland behöver man förstås förmedla det man vill ha sagt med ord. Man kommer ofta längre om man tar för vana att formulera om saker i positiva ordalag; ”på fredag tar vi och festar med en glass” i stället för ”nej, du får ingen glass idag”.

En del vill visa barn respekt genom att låta dem välja själva. Då bör man vara medveten om att vår mänskliga hjärna inte ens då vi är vuxna är anpassad för att kunna hantera alla de val som vi utsätts för. Däremot mår barn bra av att känna att de är med och bestämmer. Ett bra sätt att hantera saken är att erbjuda val mellan två olika saker. Det är inte heller fel att styra barnets val i riktning mot något ”nyttigare” genom att låta det andra alternativet vara mindre attraktivt. Det är det som inom politik och samhällsstyrning kallas för ”nudging”, att puffa människor i riktning mot att fatta beslut som i slutänden gynnar dem själva.

De konsekvenser som ditt barns beteenden får, bland annat i form av dina reaktioner, grundlägger beteendemönster som kommer sträcka sig bortom din och barnets relation. Ett barn som ”kommer undan” genom att använda sig av avledande manövrer kommer att på sikt inlemma dessa strategier som en del av sin beteenderepertoar. Det barn som alltid slipper då det börjar gråta, eller som skojar bort regler och tillsägelser och möts av skratt kommer fortsätta att göra så. Och att hantera krav och utmaningar med gråt eller skojande är kanske inte samma framgångsfaktor i skolan eller arbetslivet eller för den delen i ens vuxna relationer. Fundera alltså på vilka signaler du, kanske omedvetet, ger ditt barn med ditt eget beteende.

Avslutning – Sammanfattning

Alla människor, både barn och vuxna, mår bra av att få känna sig kompetenta, ha kontroll över sina liv och så långt som möjligt bestämma själva. Därför är det bra att noggrant välja sina strider som förälder. Att fastna i principer, detaljstyrning eller en mästrande eller rent av hånfull attityd kommer att få motsatt verkan, nämligen mer motstridiga barn. Låt barnen bestämma över sådant som inte skadar dem. Våga rent av att ibland låta dem bestämma över sådant som du inte är säker på om de klarar av, och förlägg sedan ansvaret hos dig själv om det misslyckas; det var ju du som tillät det hela. Diskutera också gärna gränsfrågor, ofta och mycket, kanske visade det sig att barnet hade ett mycket gott argument för sin ståndpunkt, och du gott skäl för att säga förlåt och ändra dig.

Sammanfattningsvis kan man säga att gränssättning handlar mycket om att erbjuda lämpliga ramar för barnet att verka inom, anpassat till ålder, förmåga och hela familjens situation. Men ge inte efter slentrianmässigt eller utan att tänka igenom saken. Barn behöver nämligen stångas mot andra för att utvecklas och att ta sin gränssättning på största allvar är att visa barnet verklig respekt.