Samspel mellan syskon

Att ha syskon kan upplevas som en gåva eller vara en källa till irritation. Det är en gåva att alltid ha en lekkamrat till hands, men kan leda till många negativa känslor om syskonskapet mest innebär bråk, svartsjuka och konkurrens. Forskning visar att de syskonrelationer vi har som små tenderar att följa med upp i vuxenlivet, så det finns skäl att ge sina barn en god grund i sina relationer.

Syskon bråkar

Det finns gott om forskning som visar att nästan alla syskon, särskilt om de ligger nära varandra i ålder, bråkar en hel del. Ju yngre barnen är, ju fler är bråken, men man kan också se att syskon under olika perioder har en mer eller mindre konfliktfylld relation, beroende på att utvecklingen ofta sker i språng så att behov och intressen plötsligt kan skilja sig mycket åt.

Att bråka är alltså inte något ovanligt för syskon, utan troligtvis något som behövs som övning inför framtida relationer. Av bråken lär man sig konfliktlösningsstrategier, men också att stå upp för sig själv och inte låta sig köras över. Å andra sidan är det inte heller ett av naturen givet normaltillstånd att syskon ständigt ska vara i luven på varandra. Som förälder bör man vara uppmärksam på om bråken helt håller på att ta överhanden.

När blir det för mycket?

Det är kanske inte i första hand mängden bråk som man behöver oroa sig för, utan det viktiga är snarare att det också finns fina stunder mellan barnen, och att det trots allt är de som dominerar. Som förälder behöver man alltså jobba mycket mer på att skapa förutsättningar för gemenskap och lek än på att minimera konflikter. Det kan kännas lättare sagt än gjort när man har hamnat i negativa hjulspår, och självklart har man mycket att vinna på att aktivt tänka på det här redan när barnen är mycket små. Exempelvis genom att hjälpa dem att se saken ur den andras synvinkel och annat som syftar till att väcka och stärka deras empati för varandra. Men även med äldre barn går det att förändra relationsmönster syskon emellan.

En del föräldrar förklarar bråken med att deras barn är så olika, men det är inte något bra skäl till att inte kunna samspela och umgås kring åtminstone vissa sysselsättningar och i vissa situationer. Om man tänker efter så är ju hela livet ordnat så att vi måste umgås med människor som är olika oss själva, i skolan och på arbetsplatser. Att se och respektera varandras olikheter utan att försöka förändra den andre är alltså i själva verket något barn behöver träna på, och det är fullt möjligt att tycka om någon även om den inte är lik en själv.

Hur hjälper man sina barn till bättre relationer?

Några viktiga grundläggande förutsättningar för att kunna vara ett stöd för syskon som bråkar är att man själv förmår behålla sitt lugn, att man så långt möjligt är undviker att ta parti, och det allra viktigaste: att man tar sig den tid som behövs. Många människors vardag är pressad, men faktum är att de föräldrar som har gjort denna tidsmässiga ”investering” vittnar om att de i själva verket frigör väldigt mycket tid genom att minska ner på barnens bråk i ett lite längre perspektiv.

När det gäller lite äldre barn så handlar mycket av problemlösningen om att ta sig tid till samtal. Att sätta sig ner, när alla är lugna, och prata igenom sådana saker som om det är något man känner inte fungerar hemma, hur man vill ha det i stället, vilket samtalsklimat som ska råda och vilka nya metoder man kan använda i stället för att skrika och smälla i dörrar, som kanske till och med leder till större möjligheter att få sin vilja igenom.

Som nämnts handlar mycket om att väcka empati hos syskonen för varandra. Det finns många konkreta metoder för att få upp barns ögon för den andres synvinkel. I stället för att försöka lösa konflikten genom att alla får berätta sin version av hur bråket uppstod, vilket ofta bara leder till nya upprörda känslor, så kan man t ex föreslå att barnen ska gissa hur den andre känner. Eller gissa vidare kring vad som skulle kunna göra den andre på gott humör igen.

Ett annat fungerande sätt att få upp särskilt yngre barns ögon för att det kan vara värt att förändra sig är att låta olika beteenden få tydliga och snabba konsekvenser. Delar ett barn exempelvis med sig, är det bra att genast uppmärksamma detta och ge en belöning, så att det blir märkbart för barnet hur mycket det har att vinna på att vara snäll mot andra.

Ibland måste man trots allt ta parti i en konflikt. Om ett barn gör något oacceptabelt, som att slåss, så måste offret få bekräftelse på att det utsatts för något som inte är ok. Men glöm inte att det är själva beteendet som ska fördömas, inte barnet som gjort sig skyldig till slaget. I det långa loppet tjänar man dock mycket på att försöka undvika att ta parti och i stället inta en medlande hållning, det vill säga att hjälpa barnen att under ledning av dig som vuxen själva komma fram till hållbara lösningar.

Ska man då alltid lägga sig i syskons bråk? Nej, men det kan vara en svår balansgång att veta när det är dags att ge sig in i barnens interaktion. Självklart bör man genast agera om något av barnen far illa. Men det finns många ”gränslägen”, där bråket kan vara en del av en lek, eller då barnen faktiskt kommer klara av det hela på egen hand. Var lyhörd och håll dig i närheten om du känner att något är på gång. Man bör också tänka på hur man själv reagerar; det är alltid bättre att engagera sig innan man själv har hunnit bli så arg och upprörd att man snarast bidrar till bråket.