Trots

Ordet trots betyder att man trilskas och är motsträvig med en stor envishet. Trots är en del av barnets utveckling för att bli en självständig individ. Trotsperioderna kan kännas väldigt jobbiga att gå igenom men de är viktiga i samspelet mellan föräldrar och barn. Vi utvecklas av att stötas och blötas mot varandra.

Trotsighet hos barn är ett av de vanligaste problemen som föräldrar, till både små och äldre barn, upplever. Det är också en av de vanligaste anledningarna till att man söker hjälp.

Ibland är det trotsiga beteendet så omfattande att diagnosen Trotssyndrom ställs. Men då handlar det om en trotsighet som går utöver det vanliga. Annars är trots ett normalt inslag i barnets liv och utveckling, som de flesta barn någon gång uppvisar, men som kan vara nog så jobbigt att hantera.

Trotsåldrar?

I takt med att man blir mer kapabel så vill man förstås också ha mer frihet och mer bestämmanderätt. Det är också vanligt att föräldrar inte hänger med i svängarna och fortsätter att behandla sitt barn som yngre än det är. Det kan leda till att övergången från det lugna bäbisstadiet till småbarnsåren blir en chock. Liknande kollisioner kan ske i andra faser senare under barnets uppväxt.

Man talar ofta om ”trotsåldrar”, men att tolka det som att barnet går igenom förutbestämda känslomässiga faser när det trotsar stämmer inte riktigt. Trotsigt beteende kan komma när som helst under ett barns uppväxt, eller helt utebli. Och det är inte bara barnet som är orsak till trotset, eftersom det uppstår i samspelet med den vuxna. Men det finns inget skäl att leta syndabockar. Trots är helt normalt: Inga relationer är alltid helt lugna och konfliktfria.

Ytterst syftar trotset till att göra ditt barn redo för ett självständigt liv med förmåga att hävda sig själv och sina behov.

Trots – den andra sidan av anknytningen

Man kan tänka på trots som en aspekt i anknytningsmekanismen. Barn behöver närhet, trygghet och goda erfarenheter av relationer för att våga sig ut och utforska världen på egen hand. När man trotsar prövar man hållfastheten i den nära relationen samtidigt som man också testar sin egen förmåga. Redan från späd ålder kan man se hur barnet pendlar mellan de två lägena: närhet - självständighet.

Hur hantera trots?

• Först och främst är det bra att släppa alla föreställningar om ”treårstrots”, ”terrible twos” och ”tonårsrevolt”. Förutom att förväntningar ibland kan bli självuppfyllande, så är det inte roligt för någon människa att få sitt beteende bedömt utifrån vilken ålder man är i. Alla vill vi få våra åsikter tagna på allvar.
• En annan grundinställning som kan underlätta är att se på trotset som ett arbete som föräldrar och barn måste ta sig igenom tillsammans. Konflikterna gör att vi lär känna varandra på djupet och att vi hittar bra strategier för att fungera ihop. Vi utvecklas av att stötas och blötas mot varandra.
• Det är också viktigt att inte fastna i att alltid gå emot, eller alltid ge efter för, trotset. Hela poängen med trots är att barnet testar var gränserna går, och då måste man som vuxen erbjuda dessa gränser, samtidigt som man också ger barnet mer av det handlingsutrymme det vill ha. Använd trotset till att öva på att ”förhandla”. Kanske kan inte barnet få bestämma i just den här frågan, men när lugnet har lagt sig kan du erbjuda något annat område att bestämma på.
• Det är omöjligt att som förälder aldrig bli provocerad av ett väldigt trotsigt barn. Man hamnar själv lätt i barnsliga beteenden som ilskeutbrott, hot och att man ger efter bara för att slippa andras blickar. Så långt man förmår är det dock klokt att inte slukas upp av känslostormarna, utan försöka behålla sitt lugn. Självklart måste man reagera på sitt barn känslomässigt. Men om man helt tappar fattningen och kontrollen så brukar det samtidigt leda till både ett låst läge, och att man efteråt översköljs av känslor av skuld, ledsenhet och uppgivenhet.
• Glöm inte heller att alla barn är olika. Det finns barn som är så fogliga att de måste uppmuntras att hävda sin egen vilja. Det finns också barn som har kommit på andra sätt att trotsa än genom skrik och bråk, till exempel genom klängighet, gråt och förtvivlan eller att ”inte höra”.
• Men det finns också barn som har en trotsighet som går utöver det vanliga, och där motsträvigheten och trilskandet snarare står för att barnet har en egen svårighet av något slag. Känner man sig osäker så kan det i ett sådant läge vara klokt att konsultera en psykolog för en bedömning av barnets utveckling.