Förskolepsykologen

Att ta hänsyn till barnets olika förutsättningar och behov är viktigt på förskolan. Det kan handla om den fysiska miljön, de dagliga rutinerna och de vuxnas bemötande. En förskolepsykolog bidrar här med kunnande inom ett psykologiskt perspektiv på barns utveckling, möjligheter och svårigheter.

Drygt 80 procent av alla svenska barn mellan tre och fem går idag i förskola. Enligt läroplanen ska verksamheten stå för omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande.

Precis som skolpsykologerna arbetar förskolepsykologerna förebyggande mot barns psykiska ohälsa genom att konsultera och handleda personalen som arbetar inom förskolan.

Förskolepsykologer arbetar sällan riktat mot enskilda barn eller problemsituationer. Istället fungerar de som bollplank för personalen vid olika frågeställningar. Det kan handla om huruvida barn inom verksamheten behöver extra stöd. Hur fungerar ett barns sociala, känslomässiga och kognitiva utveckling – och hur påverkas barnets situation i barngruppen? Utvecklar barnet fungerande relationer med barngruppen och personalen?

Andra frågeställningar kan gälla det viktiga samarbetet mellan personalen och föräldrar.

Risk och skydd

När man pratar om barns psykiska hälsa talar man ofta om skyddsfaktorer och riskfaktorer. Riskfaktorer ökar risken för medan skyddsfaktorer skyddar mot psykisk ohälsa.

Genom att förses med många skyddsfaktorer kan ett barn som utsatts för riskfaktorer ändå klara sig väldigt bra.

Både risk- och skyddsfaktorer kan vara egenskaper barnet har, händelser de råkat ut för och miljöer de lever i.

Hög känslomedvetenhet och bra relationer till föräldrar är klara skyddsfaktorer medan aggressivitet och missbruk i familjen är klara risker.

Arbetet i förskolan handlar mycket om att skapa skyddsfaktorer i form av trygghet, nyfikenhet och sociala relationer.

Att se gruppen kan vara att se individen

Ett exempel på förskolepsykologens arbete kan vara att observera barngrupper. På så sätt kan de ibland hitta de situationer som ligger bakom olika typer av beteenden. Är det till exempel när det blir högljutt eller stökigt som Hedvig drar sig undan från de andra barnen? Blir det lugnare i gruppen om Zenat sitter bredvid Ali istället för bredvid Viktoria? Och i vilka situationer blir Anders upprörd?

Som utomstående har förskolepsykologen ofta möjlighet att se nya perspektiv på hur barnen reagerar och interagerar, sammanhang man kanske inte lägger märke till om man är tillsammans med gruppen varje dag.

Diagnoser och uppföljning

Förskolepsykologer utför oftast inga utredningar. Misstänker man en neuropsykiatrisk diagnos utreds barnet inom vården. Det är lite olika i olika regioner vilken vårdmottagning som har utredningsuppdraget, men BVC kan hänvisa och guida till rätt instans.

Förskolan har också stort fokus på den språkliga utvecklingen där en remittering till en logoped ofta kan hjälpa ett barn med svårigheter.

Det kan vara svårt att tänka på att när det gäller de yngre barnen så ryms väldigt många beteenden, som hos äldre barn skulle betraktas som avvikande, inom normalspannet. Många "egenheter" växer bort under de första åren i livet, och många barn mognar oerhört under det eller de första åren i skolan. Det finns alltså ofta anledning att ha lite is i magen och se spontanutvecklingen an. Har man själv som förälder, eller barnet, stora problem så bör man dock inte dra sig för att söka hjälp. 

Att tiga är guld – men att tala är silver

Förskolepsykologer har tystnadsplikt och det barn, personal och föräldrar berättar angående enskilda problem och situationer är sekretessbelagt. Men samtidigt kan det rent generellt vara bra att prata om problem och saker som är svårt i barngrupper rent generellt.

Utan att peka ut Donald eller Fia som personer som ofta blir arga kan man ställa frågan hur man kan prata med någon som är på dåligt humör – och hur barnen själva vill bli behandlade när något känns fel. Det kan handla om vikten av att visa hänsyn och medvetandegöra att vi alla har problem och att vi är olika.

Barn ser och märker ofta när saker inte stämmer och att någon mår dåligt. Då kan det vara bra med information och en viss öppenhet för att undvika att problemet blir ett stigma.