Mobbning

Vad kan föräldern göra? 

Ilska. Sorg. Hjälplöshet. Att inse att ens barn utsätts för mobbning – eller kanske mobbar andra – väcker en mängd känslor. Vad kan och bör man egentligen göra för att komma tillrätta med situationen? Det viktigaste är att man gör någonting. Mobbningen måste upphöra.

Varningssignaler

Trots att barn ofta är duktiga på att dölja mobbningssituationer finns det en rad tecken som kan signalera att allt inte står rätt till.

Barnet kan komma hem med blåmärken och han eller hon kan ha sönderrivna eller våta kläder. Blir barnet av med saker – eller ber om extrapengar för att försöka blidka mobbaren?

Ett mobbat barn tar sällan med sig klasskompisar hem och förlorar ofta intresset för skolarbetet. Dessutom mår de ofta dåligt både fysiskt och psykiskt, har ont i huvudet och magen och är ledsna.

Det finns saker du kan göra

Som förälder är det viktigt att fråga om vad som är jobbigt för att kunna vara ett stöd och bekräfta att problemet tas på allvar.

Ta reda på vad han eller hon blir mobbad för. Det finns ofta ett problem i botten, något som kan ses som en svaghet och som mobbaren hittar. Särskilt begåvade barn kan till exempel ibland ha det svårt i sociala sammanhang.

Att bara säga till den som blir mobbad att han eller hon ska strunta i den som mobbar och inte bry sig om vad som sägs är oftast ingen lösning. Som förälder är det bäst att kräva av skolan att de hanterar situationen och sätter upp en handlingsplan.

Tala gärna med både lärare och rektor om problemen. Börjar man kontakta andra barns föräldrar och agera själv kan det ofta gå galet.

Var sociala tillsammans

För att pröva sig fram i sociala situationer kan man som förälder ta med sig sitt barn i nya sammanhang och göra saker tillsammans. Att delta i andra aktiviteter utanför skolan kan öppna dörren till nya möten och vänner.

Mobbaren

Det finns olika typer av mobbare. Tvärtemot vad de flesta tror så har mobbare sällan svar självkänsla. De kan till och med ha ganska hög social status, men någonting gör att de ändå ger sig på andra. 

Visst finns det enstaka barn som är mer aggressiva än andra, eller som har personlighetsdrag såsom att de skyller ifrån sig, inte ser sin roll i samspelet eller har en svag empatisk förmåga. Vanligt är dock att det finns någon orsak bakom mobbningen. Det kan handla om barn som lever i en hierarkisk miljö där det inte finns något annat sätt att hävda sig på än dominans och angrepp. Barn som har haft dåliga förebilder i de vuxna, eller andra barn som de vuxit upp med. Eller om barn som helt enkelt inte har fått sina behov tillgodosedda och nu gör det för att tillskansa sig trygghet, makt eller kärlek och vänskap i en värld som de upplever som hård. 

En annan typ av mobbare är den som faller för grupptrycket, som mobbar för att den hoppas att på så vis vinna någon annans uppskattning eller respekt. På så sätt är även detta barn ett offer. Ofta vet vi att mobbningen är fel, men ser ingen annan utväg ur en knivig situation där man gör allt för att inte själv bli den som blir mobbad och utstött.

Slutligen bör man som vuxen vara medveten om att en väldigt stor andel av all mobbning, hur grym den än är, sker av misstag. Barn förstår inte alltid vad deras handlingar får för konsekvenser, de har en svag förmåga att leva sig in i andras tanke - och känsloliv. Inte heller tänker de på allt, på samma sätt som exempelvis en pedagog eller förälder måste göra. De är tanklösa. Att någon stängs ute från gruppchatten kan bero på att man helt enkelt glömde den personen, eller trodde att den inte ville vara med för att den vanligtvis håller en så låg profil. Konfliktsituationer kan också ibland vara tvetydliga, och den som upplever sig bli mobbad kan av ett annat barn upplevas vara den som hela tiden angriper.

Särskilt svårt blir det i situationer där något av barnen har en funktionsnedsättning. Om man exempelvis har brister i den sociala förmågan så kanske man bara tycker att man är ärlig, när andra hör kränkande tillmälen. Är man väldigt impulsiv så kanske man hinner säga en väldig massa kränkande saker innan man har hunnit tänka efter och ångrar sig.

Ta problemet på allvar!

Det är självklart svårt som förälder att förstå och acceptera att ens barn är någon som mobbar. Men det är viktigt att ta situationen på allvar. En mobbare behöver hjälp. Tro inte att beteendet bara är en fas som kommer att gå över.

För att lösa problem med elever som visar sig omogna i sociala sammanhang måste man som förälder backa ett steg i individens frigörelse, säga stopp och sätta gränser.

Som förälder måste du prata med ditt barn. Varför gör han eller hon det hon gör? Finns det något bakomliggande problem? Det är viktigt att prata om empati, att få ditt barn att förstå det andra barnets situation och känslor.

Ta gärna hjälp av en representant för elevhälsan för att var säker på att nå fram.