Krönika av Anna Bennich Karlstedt:
”Här är tonen rå men hjärtlig”. Då kan man räkna med svineri.
Så många ansikten, så många gamla historier ifrån mitt yrkesliv som passerar när jag läser om upproren i kölvattnet av #metoo, de som fortsätter rulla in ifrån bransch efter bransch.
Kvinnan som blev våldtagen på en privat fest bland arbetskamrater, hon som vaknade av att hennes kollega var över henne, inuti henne på badrumsgolvet. Som slog honom ifrån sig och kräktes. Som sen fick hånskratt på kontoret över att hon blivit så berusad att hon vinglat och kräkts den kvällen. Anmäla? Är du galen? Jag blir av med jobbet då, sa hon.
På annan arbetsplats sjukskrevs en kvinna efter sexuella trakasserier och mobbing. Vi hade flertalet möten med ansvarig ledning och HR, där ingen visste något och alla höll varandra om ryggen. Där vi bankade våra pannor blodiga men inte kom någon vart och arbetet istället fick handla om att laga, stärka, plåstra ihop kvinnan och stötta henne i att söka ett nytt jobb.
På ytterligare en annan arbetsplats, efter timmars möten proppade med undanflykter och där jag till slut i frustration pekade på företagets ledord som satt uppklistrade på snygg tavla i konferensrummet och frågade hur de tyckte att de själva levde efter dem? Stod något om respekt. Som inte betyder någonting alls på en tavla, sa jag. Som snarare blir som ett hån emot medarbetarna när det rimmar så illa med klimatet. (Jag blev av med det uppdraget.)
På ytterligare an annan arbetsplats hade jag möte med ansvarig chef ang en sjukskriven man som mobbats. Efter mötet skrev han ett sms och frågade om vi inte skulle ses på ett hotellrum en kväll, eftersom han trodde sig veta vad jag behövde. (Jag gjorde mig av med det uppdraget.)
Alla gånger jag varit ute på trassliga arbetsplatser efter anmälningar om kränkande arbetsklimat, konflikter och sjukskrivningar och fått höra ”här är tonen rå men hjärtlig”. Eller ”här är det högt i tak”. Ja, en sådan kultur kanske kan fungera, ibland till och med ganska bra. Men - det finns massor av risk inbyggd i den. Oftare än man kan tro är det ingenting annat än en täckmantel för att en rad osympatiska beteenden får fortgå. Något att gömma sig bakom när man beter sig riktigt illa.
Historierna kommer inte sluta rulla in än på länge, som förskräckelser, som sorgfåglar, som det stora vemodet. Ännu fler historier kommer vi aldrig få höra. Trots att de skett.
Under tiden alltmer ljus kastas på svinerier och övergrepp behöver vi agera. För de här arbetsmiljöproblemen kokar ner till en ledning som inte ser, inte hör, eller som aktivt väljer att bortse. Förändringen måste ta avstamp högst upp, hos de som har makten, de som äger det yttersta ansvaret.
Så alla ni verkställande direktörer som nu stått till svars i kölvattnet av #metoo, #tystnadtagning, #visjungerut, #medvilkenrätt, #teknisktfel, #deadline och alla ni hundratals andra, ifrån andra uppenbarligen skitiga branscher, som inte känner till hur ni har det på era arbetsplatser, agera!
Hittills har en sorts slak nolltolerans och dammiga arbetsmiljödokument i en mapp fungerat makalöst dåligt. Ni måste agera nu, NU, för att bryta tystnadskulturer, oegentligheter, ibland brottsligheter, på era arbetsplatser. Det görs genom att tydligt medvetandegöra. Att ihärdigt hålla levande. Att ständigt ifrågasätta, på möten, i samtal, genom utbildning.
Vi är många som kan bistå er när det är svårt. För det är svårt när man står mitt i det. Ta hjälp! Vänd er till företagshälsorna, eller boka in expertis. Och tala högt och ofta om bemötande.
Och sluta tro att manliga ”genier” som beter sig illa inte är utbytbara. Prova ge dem alla sparken och se vad som händer. Det kommer visa sig på lite sikt att både kulturen och resten av världen klarar sig alldeles finfint utan dem!
Anna Bennich Karlstedt
leg. psykolog, leg. psykoterapeut