Slåss mot talrädslan istället för att fly
Mötet har inletts och nu är det din tur att prata. Men munnen känns torr, du stammar fram några obegripliga stavelser, svetten rinner och hjärnan känns helt tom. Att kroppen reagerar så starkt kan verka konstigt, men är egentligen fullt förståeligt. Talrädsla är en av våra vanligaste rädslor, men med lite kunskap och mycket övning går det att komma över.
De flesta amerikaner på begravning skulle hellre vilja ligga i kistan än hålla avskedstalet, om man får tro Jerry Seinfeld, » se youtube-länk. Riktigt så drastiska kanske vi inte är i Sverige, men väldigt många av oss upplever obehag när vi ska säga något inför en grupp.
Kroppen går igång på alla cylindrar: hjärtat bankar, händerna skakar, andningen blir ansträngd, och vissa upplever yrsel. Kroppen verkar leva sitt eget liv – bortom kontroll. Men vi reagerar så här i pressade situationer av en anledning: överlevnad.
Genom tiderna har människans förmåga att snabbt uppfatta och reagera på faror bidragit till att vi lyckats överleva farliga situationer. Det fysiska påslaget och tankarna som snurrar kring det vi upplever som hotfullt är en automatisk reaktion på rädsla. Den brukar kallas för ”fight or flight-responsen”, därför att den förbereder oss på att fly från, eller slåss mot, ett upplevt hot. Det är det som de flesta av oss tolkar som ångest. Och under människans utveckling har det varit funktionellt. Vi har behövt springa ifrån ett lejon på savannen, hoppa undan från ett fallande träd i stormen eller slåss mot rivaliserande stammar om en bit land eller mat.
Även om vi sällan behöver fly eller slåss på samma sätt i dag som för tio tusen år sedan, så reagerar vi fortfarande likadant på fara. Att fly eller slåss är dock inte en bra lösning i en talsituation. Den mänskliga hjärnan är fantastisk på många sätt, men här spelar den oss ett spratt när den inte kan skilja på ett reellt hot och ett mentalt hot.
Rädslan för att bli granskad och bedömd
För ungefär en fjärdedel av den vuxna befolkningen är talrädsla ett så besvärligt problem att de anstränger sig för att undvika situationer där man förväntas tala inför andra. Det kan handla om att man stannar hemma när något ska redovisas, att man säger att man tappat rösten på kompisens bröllop eller att man låtsas vara upptagen med något annat när det finns risk att man förväntas säga något högt.
Talrädsla är en typ av social ångest som kännetecknas av ett upplevt hot om utvärdering från publiken. Det är också närvaron av publik som särskiljer talrädsla från andra typer av social ångest.
Det finns olika teorier om varför talskräck uppstår, men forskningen pekar på att det är ett psykologiskt problem och att det rör sig om ett samspel mellan arv och miljö.
Att så många av oss som en fjärdedel upplever det som ett stort problem gör det till en av våra vanligaste rädslor, och forskningen tyder på att det beror på människans beroende av samarbete för att överleva. Utan gruppen eller klanens samarbete riskerade vi att dö i vildmarken, och rädslan att bli utstött ur gemenskapen är därför evolutionärt mycket viktig.
Vi känner skam när vi gör något som gruppen ogillar, för att det minskar risken att vi ska göra om misstaget och ökar chansen att vi ska få vara kvar i gemenskapen.
En talsituation innefattar en upplevelse av att bli bedömd och granskad av andra, och därigenom öppnar den också för att man kan bli ogillad och utesluten ur gemenskapen. En rädsla som för många av oss är mycket svår att hantera.
Många av oss har alltså en biologisk, medfödd sårbarhet där miljöfaktorer sedan kan vara avgörande om dessa gener får genomslag eller inte. En erfarenhet av att talsituationer associeras med obehag blir till befäst kunskap om vi börjar undvika att tala inför andra. Olyckligtvis leder undvikande av något obehagligt till att obehaget ökar.
Utmana dig själv att stanna kvar i situationen
För att få bukt med den rädsla som triggas igång med fysiska påslag behöver man utmana sig till att stanna kvar i situationen – inte fly. Kroppen har nämligen en förmåga att själv reglera olika fysiologiska responser. Vi har två parallella system som växelvis triggar igång respektive lugnar ner kroppen.
Ett rejält fysiologiskt påslag, som tolkas som ångest, kan kännas outhärdligt och som om det skulle kunna fortsätta i alla evighet. Men faktum är att kroppen inte kan hålla igång en sådan respons hur länge som helst. Om man stannar kvar i situationen tillräckligt länge kan man också få uppleva hur påslaget går ner av sig självt. Om man lämnar situationen tidigare eller redan innan den uppstått, får kroppen och hjärnan aldrig lära sig hur det sjunker av sig självt.
Genom att exponera sig, det vill säga att gradvis utsätta sig för obehagliga situationer, kan man lära sig att de inte är så farliga som man tror, eller att man kan klara av en uppgift även om man känner ångest, eller att rädslan kan sjunka efter en stund.
Kan vi lära in så kan vi också lära om.
Att ladda ner:
Nästa steg i kampen mot talrädslan är attta bort tricksen. Olika säkerhetsbeteenden och hur de påverkar ett framträdande, dina rädslor och dina åskådare i en talsituation. » Ta bort tricksen
